Namibia

5 månader efter att vi sagt I Do till varandra bar det av på bröllopsresa för herr och fru Edelsvärd till Namibia. Vi hyrde en stor bil med campingutrustning i Windhoek, Namibias huvudstad och sedan körde vi runt i landet i tio dagar. Det blev totalt 160 mil.

Vi flög till Windhoek, plockade upp bilen och körde norrut mot nationalparken Etosha. Sedan sydväst till Twylfontein/Brandberg och därefter ut till kusten och ner längs den s.k Skelleton Coast. Nere vid Swakopmund tog vi vänster och körde mot Windhoek igen.

Vårt hem

Efter att vi plockat upp bilen körde vi till en Spar och handlade mat. Bilen hade en 40 l kyl så vi kunde köpa på oss ganska mycket. Menyn under resan bestod till stor del av grillat kött och pasta/bulgursallader av olika slag. Frukost var havregrynsgröt eller ägg. Lunch lite mackor eller rester från middagen. Var förvånansvärt kul att laga mat i naturen.

Efter 5 timmars körning norrut kom vi fram till Etosha, en av Namibias nationalparker som är ett game reserve med big 5. Här skulle vi kika på djur i fyra dagar. Vi bodde på två olika camps. Första natten bodde vi på Namutoni.

Grillmästare och mysfixaren tände elden.

På morgonen gav vi oss ut i parken och letade djur med hjälp av denna karta. Parken är över 22 000 kvadratkilometer stor så vi hade mycket yta att täcka. 

Utanför grindarna stod de här vackra varelserna i givakt.

Impala

Zebra

Kolla så torrt det är, marken spricker.

Flamingo

Oryx

Mera zebra

Hej Herr noshörning. En Black Rhino närmare bestämt. Och en smutsig sådan.

Han var rätt nära...

Solnedgångarna är bara så fantastiska. 

Dagen efter är det dags att dra vidare till nästa camping i parken, ca 3 timmar västerut. Men först tanka. Bensinmackarna är långt ifrån varandra i Nambia och det kan vara så illa att alla mackar inte har bensin eller diesel.

På vägen till nästa camp stannade vi till (på inhängnad plats) för att göra frukost.

Färden fortsätter och vi ser träd

och fler zebror.

Efter lite randiga road blocks kom vi fram till Okaukuejo och fick lätt bästa platsen på hela campingen, precis vid staketet så vi kunde se massor av djur utanför.

Dags att fälla upp tältet.

På denna camp hade de ett jättestort vattenhål som vi besökte titt som tätt. På dagtid såg vi mest zebror och bockar men på kvällen kom det två lejonhonor. Vi hade under dagen sett flera lejon i parken och under kvällen natten hörde vi dem kalla på varandra. Mäktigt! När vi slog upp tältet på morgonen efter var det kvar i området och vi såg dem precis utanför staketet. Bra sätt att vakna!

Vid vattenhålet fanns det här stora fågelboet.

Vi fortsätter köra runt i parken på dagarna och stöter på både stort och smått

Fågel

Jakal

Giraff

Springbockar i skymningsljuset. Ser ni så många de är?!

Tillbaka på campen efter en lång dag förtjänar fru Edelsvärd en öl och att titta på när maken tänder elden.

Eldmästaren börjar få in vanan nu!

Efter fyra nätter i Etosha kör vi sydväst mot Twyfelfontein och bergen. Det enda mötet under den 5 timmar långa färden var det här ekipaget.

Och den här utsikten

Så här fint bodde vi två nätter. Bergen brann i både soluppgång och solnedgång och att slå upp ögonen till denna utsikt på morgonen var magiskt.

Dags att leka lite i ett 4x4 trail. Vi var ute och körde i 2-3 timmar på skumpiga vägar som krävde fyrhjulsdrift. Det var visst någon som är född på landet som tyckte det var toppen!

Mitt ute i ingenstans när vi kör denna off-road blir vi erbjudna att köpa sten. Inte en människa så långt ögat kunde nå dock.

När vi kom till campingplatsen tidigare på eftermiddagen var det fruktansvärt varmt, vi hade ingen termometer men det var bra obekvämt! Och det var SÅ sjukt mycket flugor. Lösningen? In i bilen, på med AC:n. Vi gissade att det skulle svalna av framåt kvällen och att flugorna skulle försvinna så vi höll oss ute på vägarna till skymning. När vi kommer tillbaka är flugorna borta. Det är dock inte mycket svalare och vi har ett annat problem. Den här ailen-liknande varelsen i storleken 6-7 cm ex. ben var ÖVERALLT! Det är syrsor så de är ofarliga men så äckliga. Som tur var, var de ganska långsamma och hoppar inte men de är många och de är överallt. Det blev en snabb måltid med fötterna på bordet.

Nästa dag körde vi på upptäcktsfärd i området. Vi hade läst i guideboken att det fanns något som heter Petrified Forest, alltså den skrämda skogen. På vägen dit passerar vi många försäljningsstånd, märkta Craft market - helt obemannade. Det verkar vara grejen i Namibia (kommer ni ihåg stenarna man kunde köpa).Vi passerade också många falska skyltar till Petrified Forest men vi hade läst att det skulle finnas en officiell.

Vi hittade den officiella platsen och Gabriel var vår guide och berättade att skogen var flera miljoner år gammal och lokalbefolkningen hade stött på den för ca 40 år sedan. Vad är en skrämd skog? Trä och bark har omvandlats till sten.

Kolla, ser ni att det är ett liggande träd? 

Man ser till och med skiftningar och lager av bark.

Här ser ni en av de falska entréerna till skogen. Om ni tittar på den högra skylten är det tydligt förklarat att detta är det bästa stället, The Best One.

På eftermiddagen börjar jakten på diesel. Första macken som vi hittade efter många om och men hade slut på diesel.

Så vi fick leta oss in till en stad och fylla på. När vi kör ut från macken kommer det två hästar på vägen. Den bakre hästen har ihopbundna framben :( men han hoppade på och tog sig fram bra även om det såg himla kul ut.

Dag 6 kör vi bort från bergen, mot havet och Skelleton Coast. Vägarna såg ut så här i flera mil. 

Frukostpaus med gröt och te i öknen. Vi klättrade upp på taket för att spana på havet.

Oscar gick på upptäcktsfärd. 

Nu har vi nått kusten och det är dags att spana efter de skeppsvrak Skelleton Coast är känt för.
Än så länge inget skepp, istället hittade vi en nerlagd gruva.

Nästa stopp. Inget skepp heller. Eller? Jo, detta är vad som är kvar av skeppet. Snopet!

Närnare ett samhälle som heter Henties Bay körde vi in på en camping för att kolla om de hade plats för oss men möttes av en lapp på dörren och inte en människa i sikte. På denna camping skulle det också finnas bensin enligt karta och kartbok. Det fanns det inte.

Vi körde vidare, söder om Henties Bay och hittade ett guldställe precis vid vattnet.

GT i solnedgång intas....

...kanske bäst på en sten...

...och med nypoppade poppisar!

Glad fru Edelsvärd som får lukta på havet och spralla lite på stranden.

Den här kvällen gjorde vi tre-rätters meny och kakan bakade till och med kakor över öppen eld.

Efter bästa nattsömnen på hela resa tog vi en liten morgonpromenad med kaffet i hand innan vi drog vidare.

Och vissa tog en "dusch".

Nu styrde vi kosan mot Swakopmund, ett semestermål för många sydafrikaner under högsäsong. Första gången vi ser civilisation på många dagar och vi var så sjukt sugna på bryggt kaffe.

Strax söder om Swakopmund ligger Walvis Bay, också en liten semesterby med fokus på fiske. I närheten av Walvis Bay finns Dune 7, en av de högsta sanddynerna i området. Det sägs att den till och med är världens högsta sanddyn men det har vi faktiskt svårt att tro även om vi kan meddela att den var hög och sanden var varm. Men vi tog oss upp!

Vi tog oss ner också. Vissa gick, vissa rullade.

Den kalla ölen har aldrig varit så kall och god som efter denna varma strapats.

På kvällen bestämmer vi oss för att gå ut och äta nere vid hamnen. Jätteräkor och ostron med ett gott vin fick avsluta kustdagarna.

När vi lämar Swakopmund bestämmer vi oss för att köra över bergspasset för att ta oss till Windhoek. Det är en 6-timmars bilfärd istället för dryga 4 men det var spännande väg och mycket backar. Uppe på en topp stannade vi och åt lunch med den här utsikten.

Lite senare på vägen såg vi på håll ett svart rökmoln och misstänkte brand. Mycket riktigt. Men alla var ok och brandbilen (en jeep med vattenhinkar) sades vara på väg.

Efter 10 dagar och 9 nätter var vi två nöjda och glada campare och längtade lite efter en ordentlig säng.

 Hejdå Namibia! Tack för en oförglömlig upplevelse!

2 Oceans, del 2

Nyss hemkomna från bröllopsresa i Namibia, wow! Ett inlägg om denna tripp kommer snart! Men först måste jag ge min version av 2 Oceans och dela med mig av lite fler bilder.

Vi hade förstklassig underhållning på flyget ner till Cape Town av denna lilla sötnos. Hon ville high-fiva hela resan

Oscar pratade om levande pingviner... här har vi hen.

Efter att vi hämtat ut våra nummerlappar och besökt mässan åkte vi till Round House i Camp's Bay och åt lunch med vacker utsikt.

Add caption

På kvällen var det pasta/pizza som gällde. Vi valde helt klart rätt restaurang - de hade pappersdukar och kritor.

I startfållan, laddade och redo!

Här är en inspelning av nationalsången som sjöngs innan startskottet:

Första gången vi ser Indiska Oceanen, det första av de två haven, är i Muizenberg.

Vi passerade Kalk Bay och sedan Fish Hoek innan vi tog oss över till andra sidan och nästa hav, Atlanten.

Vid början av Chappies stog en dam och spelade fiol. Minns att det var en melankolisk melodi, nästan som hon tyckte synd om oss, att hon visste vad som komma skulle: 5 km uppförsbacke. Men sträckan är SÅ vacker!

Den här skylten stötte jag på strax innan 45 km. 

Kul tänker ni. JA det är en backe... århundradets j***a backe, tänkte jag.

Vid 46 km var mina ben slut. Jag hade ont både här och där och kunde inte jogga utan att det var fruktansvärt obekvämt så. Jag hade vid det laget sprungit i ca 5 timmar och hade inte mycket mer att ge.
Man var tvunget att passera 46 km kl 11.20, annars fick man inte fortsätta de sista 10 km. Jag kom fram 11.22 och fick således åka buss till målområdet.

Stämningen på bussen var sådär. Tjejen bredvid mig grät och alla var rätt tysta, dels av utmattning och dels av besvikelse. Men jag var glad som hade klarat längsta loppet i mitt liv och sprungit mer än ett maraton. 

Jag var glad ändå!

Men ännu gladare hittade jag den här mannen med medalj och allt. Mina damer och herrar, Oscar sprang 56 km på 6h och 33 min utan skador eller (större) smärtor. HURRA!

Dagen efter racet haltade vi fram i Camp's Bay så gott vi kunde och njöt av sol och strand och våra prestationer.

Two Oceans Ultra Marathon

Hej Alla,

Då var det dags för en uppdatering igen.

Förra helgen sprang Karin och jag Two Oceans Marathon i Cape Town. Loppet är ett av Sydafrikas två stora lopp som överträffas bara av det legendariska Comrades Marathon (89km).*

Hur som helst, vi flög till Kapstaden på torsdagen. På fredagen hämtade upp våra grejor på den stora mässhallen där vi också gick en liten tur. Vi bomarderades av olika löparprodukter, till exempel "Potatoes - comes naturally fat free!", men också stånd med levande pingviner och naturligtvis tonnvis med löparskor, tights, t-shirts och andra attiraljer. På kvällen kolhydratladdade vi med pasta och godis.

På lördag morgon ringde klockan 03h45 och vi släpade upp oss ur sängen och körde till starten. Väl där sällade vi oss till 11,000 andra löpare från Sydafrika men också från hela världen. Den största kontingenten kom från Tyskland tätt följd av UK och USA. Några minuter innan starten åkte lättviktskepsar och andra huvuddon av i respekt inför den Sydafrikanska nationalsången Nkosi Sikelel' iAfrika.**

 

Starten gick 06h30 och vi travade iväg. Den gick från University of Cape Town och vidare genom en förorter på baksidan av Kapstaden. Sedan följde en ganska bekväm, försïktigt sluttande sträcka längs Main Road.

Efter ungefär en fjärdedel av loppet når man Muizenberg och får se havet för första gången. Därefter går loppet längs med vattnet och här någonstans tappade jag och Kakan kontakten. Jag löpte vidare i min ensamhet och var noga med att försöka hålla ett tempo på ca 6min/km eftersom jag visste att om jag sprang långsammare än så så skulle jag få det svårt att klara loppet på 7 timmar, vilket motsvarar ett tempo på 7,5min/km.  

När jag nådde halvvägs, 28km, så var jag trött men kände mig stark. Jag hade inte speciellt ont i knän eller vader och var inte illamående.***

Vid runt 30km kommer den berömda Chapmans Peak Drive. Det är inget sammanträffande att ”Chappies” är avbildad på majoriteten av alla bilder från Kapstaden och Two Oceans. Det är en lång uppförsbacke, den längsta jag någonsin sprungit, som löper hisnande vackert längst med havet. Se bilder nedan.

Här var man tvungen att dra ner på tempot ordentligt men det var ändå möjligt att undvika att gå för det mesta. Turen upp för Chappies var en otrolig upplevelse med oöverträffad utsikt men också roliga vattenkontroller med band som spelade och barn som hejade på. 

Efter Chappies följde en lång nedförsbacke in till Hout Bay där massor med folk var samlade för att heja på löparna. Klockan var nu närmre 12 och det började bli varmt.

 
Min strategi var att dricka vatten vid varje vattenstation men att undvika sportdryck, frukt, mat, etc. etc. eftersom jag tidigare har blivit illamående av det.

Efter Hout Bay följde nästa utmaning och det var en serier backar och nedförbsbackar genom skogen. Detta var den tuffaste delen av loppet för mig eftersom man nu hade löpt i 4-5 timmar och redan avverkat en gigantisk backe. Dock var det fantastiskt att se alla människor som stod ute och hejade och delade ut vatten, jordnötssmörsmackor och salt.

När jag nådde toppen på Constantia Nek var det bara 10km kvar och jag var ganska säker på att jag skulle klara loppet.

Den sista biten innan mål var ingen höjdare då jag då var trött och hade ont lite överallt. Dock så var det mycket andra löpare som stöttade och hejade på. Mitt namn stod också på min nummerlapp och många var skämten om ”Oscar Pistorious”.

Målet var vid University of Cape Town och jag stapplade in efter 6h och 33 minuter nöjd men man skavsår på ställen man inte trodde kunde skava och en ordentlig aptit.

*Rolig kuriosa om Comrades är att loppet går mellan Pietermaritzburg och Durban men starten och följdaktligen målgången flyttas mellan dessa två städer. Det betyder att ena året springer man uppför backe och andra nerför - bokstavligen. Gissa om rekordet har satts uppför eller nerför?

** Rolig kuriosa om Nkosi Sikelel' iAfrika är att den sjungs på 5 olika språk. Zulu, Xhosa, Sesotho, Afrikaans och Engelska. Detta medför att i sällskap där majoriteten är vita (rugbymatcher och ultramaraton) så mumlas de första tre delarna tystlåtet medans de delar som är på Afrikaans- och Engelska sjungs, bokstavligen, för kung och fosterland. Ytterligare en aspekt, som visar på Sydafrikansk galghumor, är att det skojas om att de delar som sjungs på de "svarta" språken, och som följdaktligen de vita inte förstår betydelsen av, helt enkelt betyder "Så fort Mandela dör så ska vi kasta ut alla vitisar".

*** Tricket med långdistanslöpning verkar vara att klara av 2 grejor:
1) Inte råka ut för skador – den mest förekommande det så kallade löparknäet som en ganska ofarlig men smärtsam inflammation av en sena som går från höften till foten.
2) Lära kroppen att bränna fett istället för de i musklerna lagrade kolhydraterna. Detta gör att man inte går in in väggen, eller mår illa, efter 90 minuter när kroppen har fått slut på energi.

Bröllop i Franshhoek

Sista helgen i mars var vi på bröllop i Franshhoek. Carrie och Fredrik Kinell stod vackert brudpar på vingården Môreson.

Renee och Dave var där och Renee var brudtärna.

Superkul att se Sara och Jocke :)

Bröllopet var ju i ett av världens vackratse vindistrikt så vi passade på att prova vin.

Först ut var La Motte, gården vårt vita bröllopsvin kom från.

Nästa ställe var La Bri. Här var de i full gång med skörden.

Nästa gård var Holden Manz.

Renee, Sara och självaste bruden njuter i solen.

Sist men inte minst Dieu Donné där vi åt lunch med den här utsikten.

Sista natten spenderade vi i Cape Town och vi provade att bo i ett nytt område som heter Milnerton. Vi åt middag och frukost till den här vyn så vi var mycket nöjda med vårt val.

I påsk bär det av till Cape Town igen, yiippiiiee!